Course of Empire: Telepathic last Words

Jag vet inte riktigt varför Spotify rekommenderade just detta album den där sommaren 2015.
Tror inte jag hade lyssnat på så många artister som borde ha härlett streamingtjänstens algoritmer till just 90-talsbandet Course of Empire (Dallas, Texas), men då som nu var man "mellan genrer" efter att den tidigare stora kärleken till ökenrocken hade börjat svalnat så smått.
Det var nog Melvins, Ministry och Pixies som fick vektorerna att peka mot andra sidan milleniumgränsen den gången.

Sommarjobbet tillät en hel del in-ear-tid, och plötsligt dök det där omslaget upp under Rekommenderas (visst var den funktionen lite bättre förr, lite mera wild, eller..?).
Dess ödesdigra intryck i kombination med vintage audio manade till en provlyssning.

De första framshufflade spåren var allright, men kanske lite konstiga, tyckte jag då. Nu fattar jag ju att allt är hits.
Gitarristen verkade ha 'something going' och ett skojigt förhållningssätt till flageoletter.
Trummisen (eller nej fan, det är ju två! Tjoho!) lät som någon som tröttnat lite på sin industrimetal och tillbringat ett halvår i Persien för inspiration. (Enligt deras hemsida lär de ha inspirerats av Japanska Kodo-trumslagare)

Då fejdade plötsligt det mellanöstern-osande spåret "59 minutes" in med sin ambienta och lite illavarslande gitarr. Efter att sen ha fejdat ut igen med sina (scha)maniska trummor efter drygt 8 minuter så visste jag att det här var nånting extra.
Trots sin inledande illavarslande vibe så blev jag överraskad när sången kom in med sin melodi i dur, det gav en känsla av att det var något som stog på spel här.
En rätt vacker låt egentligen. Konkret text men också lite suggestiv på nåt sätt:

There's a minute every hour, I will stop and go away
All of the people they want they want to sell me a package of something to make them rich

I work for fifty-nine minutes to share one with you

All of the police have left a hole up in the atmosphere
where all the things that matter here will vapourize without a trace and
We will never separate the difference between every face

The eyes allways give us away
The eyes allways give you away

…

Idag tycker jag att själva albumet (som tyvärr blev CoE’s sista, efter två tidigare fullängdare) i sig är värt att uppmärksamma. Bara man har låtit det växa på en så är det en riktig helhetsupplevelse. Kan lika gärna citera några av recensionerna på Amazon, hade inte kunnat uttryckt det bättre själv:

"(...) "Telepathic..." is a powerful excursion into unknown territory. You can try to compare them to other industrial/metal bands, but truly, that would be an insult. (...)"

"(...) The lyrics are just "out there", covering a whole range of subjects, sounding wistful without surrendering to the stupid rage and self-righteousness of most similar bands. It's easy to see why they never really found commercial success - they were too heavy for the Goths and too sensitive for the headbangers, and too weird for everyone else."

"(...)While many "experimental" bands are adept at adding a lot of fluff to a disc, there is not a single throwaway track on this disc. The best thing about this album is that it manages to be boldly innovative without being weird simply for the sake of being weird. This group was clearly too experimental to gain wide commercial acceptance but also too polished to be embraced by dogmatic metalheads(...)"

"It's a shame Course of Empire isn't more well known. Killer stuff. Intelligent and powerful lyrics with excellent musical performance and very well produced."

För fans av: Machines of Loving Grace, TOOL, Puscifer, Ministry, NIN, Chemlab, Gravity Kills, Pitchshifter, Stabbing Westward, Melvins, Elvis